Välkommen till Bertel Nagubos vididulloga värld!

Fortsätningen å Jakob Abrahamssons giriga virrfärder i Naw sockn

”Å nu ska vi si om ni kan era kasus, tå sidu om ja sku å få 5 meiddeland, ni veit toko å bara hantenn råkkelgobbin kan läsa privat, på va han Fogdn i diktn kom ti kallas, å vilket århundrade han kom ti va girigär jär i knutana. Tå sidu sku ja få rätt svar åv 5 govänner såsku ja kuna publicer viidare, tå han hadd skrivi laangt å myky om Nawsockn han Oppen Heimer.
Eder Bertel”
Jo.
Såtenn skreiv en tå he begav seg. Å he e lang san hed.
Å jär komber fortsätningen. Tå ja hadd nu bar afått 4 meddeilanden å ja vila ha 5. men tom ha väl glöömi ååv seg. Å ja e inga långsinter ja – tå jär hadd ja dikta som pris åt damerna som visst.
rappa käringar vae med,
härför komber restn slätt.
He va inga så bara hed
Tå all åv em hadd svara rätt.
Å he riktiga å rätta svare va å Jakob Abrahamsson kalladist Jeppe Djäkn, å han var fogde i Socknen å 1300 tale. Å så vae me han sakn. Å jär e fortsätningen tå he e ein långer historiå å he höldist som inledningstal tå Nagu socknen fylld 600 år i tidernas mårån. Å he va tåkå medeltida fest på Körkbackan. He kom till likn Olofsmarknadn som höldist jär i byn åv Pro Nagu å arrangera åv henar Fru Saarinen. Nå, tå all käringar va utklädd i kläningar tå å å he va spektaklåt värr. Å he va hästar å kärrår å käringar å gåbbar å tiggare å all aader ti löst folk å spatser jär på byn. Å så vae fanfar å så talades he så läng å ja trodd ja sku slokn ståendis som hästn tär vi sto vi körkmurn å sku lysn å he va högtidligt värr. Tå he va förarglot tå he hördist inga någå åv he han sa i taale, så tå fråga ja etter hed å ja sku kuna få läsa tå ja inga hadd hört ett juta. å fick tå åttme ein kopiå påe. Å jär ee-e nu. Å he e vididullot värr å ska läsas me humorn i behåll. Tå hälftn e påhitta tå he bagav seg å myky ha ändra på 20 år jär i socknen, men myky åv textn e rikit sanner å. Jo. Så tain er han tiidn å läsa hetenn jär nidanom.
……………………………………………
… SE UPP ALLT FOLKET IFRÅN THORAS
OM EDER SKATTESKULD FÖRSTORAS
DEN EJ BETALTS I RÄTTAN TID
ABRAHAMSSON ÄR INTE BLID
ER UTSKYLLD ÄR SÅ SVÅRT FÖRSENAD
ATT JAG EJ ANNAT BLIR ÄN HÅRT FÖRBENAD
TA ÖGONBÖJ OCH GRÄV FRAM PENGAR
NI THORAS BÖNDER, PIGOR,DRÄNGAR
Och därför kan man anta att…
Ärade herr Republikens President Mara Ahtisaari med gumma.
Förlåt att de inte är här ikväll. Presidentparet har stannat hemma i sitt Marabo. Inte heller hans högvördighet Påven själv har trots löfte uppenbarat sig p.g.a. förhinder. En arabisk transportfirma som hade hand om Kyrkofaderns resegods försett med adresslappar på latin: Till Nagu – Ad Nagu, läste lapparna baklänges som araber har för vana och kappsäckarna hamnade i Uganda. Påven ringde återbud – på latin. Nåja. Ers Exellenser i kommunstyret, Primeminister, herr Major vår överskatt – och överskotthållare Viinanen, f.d. bro- eller tunnelminister Ole Dole Doff, rektor Magni Fikus med hustru Ragni Fikus, fru Talman, herr Stålman, riddare av Strumbyxorden, mina damer och herrar av bägge könen – och ni andra. Mitt namn är Oppen Heimer, Professor Emeritus i historier vid Åbo Akademi.
Synd är det här med Presidenten och Påven. De hade gett dagen en extra guldkant att se kyrkofadern göra högtidlig entré och knäfalla för att slafsa i sig litet av fosterjorden från tamburgolvet. Trots allt som ni alla vet har vi samlats här idag, den därför i akt och mening att hötidlighålla, vårda och hugfästa minnet av denna stora och oförglömliga dag –nämligen.
När Sexnappa idag fyller 100 år. Vasa, förlåt. När Nappa idag fyller 600 år. Nej, vi tar om det från början. När Nagu idag fyller 600 år, vill jag med dessa enkla, men ord och min stödförenings vägnar rikta mig och göra mig till tolk med mitt varmt närda och djupt kända och från hjärtat kommande Hoppsan.
Detta sker inte enbart i den fasta förvissningen utan ickestort mindre i skuggan av den stora och hjärtinnerliga frågan. Frågan som alltmera pockar – omkring sig, vad menar jag? Vad vill vi? Vad gör vi? Hur mycketär klockan? Kort sagt, hur kan sådant få förekomma? Varför?
För tusentals år sedan den 24.1 – 23.1 – 24.3 klockan 17.30 bestod dagens jubilar mest av vatten och en och annan sten eller kobbe lite här och där. Detta fosterstadium varade länge men fostret växte och fostervattnet vek undan. Barnet föddes och föddes och såg småningom ut som det gör idag. Det fick namnet Nau, Naw, Nwe, Naue,, Naffwe, Näffwe, ja allt utom Nöffe. Detnamnet hade passat bättre i Hangslaxby där greven av luktenburg sysslade medsvineri för ett antal år sedan. När namnen uppstod och vad de betyder vet gudarna men inte forskarna. Dock tycks man ha fastnat för namnet Nagu i fortsättningen.
Nagu blev så småningom befolkat, dels genom inflyttning dels genom flitig produktivitet. Det uppstod byar vars namn är något lättare atthärleda. T.ex. antas att Mielis,Jälist, Koum, Poutuis, Kivis, Risis, etc. har fått sina namn av att dessa en tid beboddes av enbart av finskatalande befolkning. Eventuellt har också kineser funnits i byn så-ris. Ett annat namn torde ha uppkommit genom utväxling av artighetsfraser: Varsågod tönt – Tackork. Piparby åter är ett resultat av befolkningsökningen på Lill-Nagu, men detskrevs med 2 p:n i mitten då det begav sig.
Varför fyller Nagu idag bara 600 år då uppgrävda hackor och kryckor och byttor och pottor bevisar att här har funnits befolkning åtminstone sedan bronsåldern.
Jo, det är för att socknen inte står antecknad i någon skrift före 15.8.1395.  Men då står det – skrivet alltså i ett avtal , vars ena part var Knut Bossom Grip, son till Bo jonsson Grip, en elak fan som hade fått nästan hela Finland som förläning av kung Albreckt av Mecklenburg. Han dog år 1386.
Avtalets andra part var en fogde på Åbo slott, Jakob Abrahamsson, alias Jeppe Djäkn. Denna Jeppe fick 1395 i tio års tid som tack för att han skött griparnas affärer, behålla det han fick utav Nagus skatter. Gripande!
En avskrift av dokumentet finns bevarat istadsarkivet i Kalingrad. I detta står socknens namn skrivet på tre olika sätt:Naw, Nau, Naffe.
Nagus utveckling i början var långsam fastän folket på öarna var strävsamma och normala människor som ni och jag. Som ni. De levde under knappa förhållanden men var nöjda ned lite. När bönderna då och då träffades drogs det inga roliga historier, utan man diskuterade sjöfart, jakt, fiske och gödsling. M.a.o. skutprat, skjutprat, skötprat och skitprat. Höjdpunkterna i umgänget var bröllop och begravningar och de med jämna mellanrum återkommande läsförhören. Samtliga, begravningar undantagna, var vanligtvis flerdygnsmatfester. Alla deltagarna samlades till en gård medförandes mat och dryck och egna bestick som stacks i stockspringorna i stugan då de inte användes eller också åt man med fingrarna. På läsförhören satte man munnen full med strömming och potatis om m an ville undvika att svara, och frågan gick vidare till grannen. De skickligaste rabblade katekesen så fradgan stod om truten. Mat- och sovpauserna var de då man inte åt eller nuckade till.
Kyrkan hade tidigare sitt vakande öga över Nagubornas handel och vandel. Ett slags socialbyrå i forna tider och fick sitt tionde för besväret. Kyrkans samlande funktion var gudstjänsterna. Man skulle hinna dit en timme före så i avlägsna byar steg byfolket upp i svinottan och rodde i ur och skur till kyrkbacken. Vid stormigt väder tog de tungt lastade båtarna ofta in vatten. Med på färden fanns alltid en ösare – en s.k. länsman – som öste vatten ur båten och – till de övrigas förtrytelse – svordomar ur sig själv. Trots strapatser nåddes vanligtvis målet.
Kommunikationerna var alltid problematiska mellan öarna och även Åbo, som räknades som huvudort förr i tiden. Hade man något speciellt behov var det bara att ro till Åbo t.ex. från Nötö. Tog man i land för att rasta kunde man stöta på prosten Abraham Mjödh som bjöd på förfriskningar. Mjöd och struvor. Sprit lönade det sig inte att ro efter. De flesta hemman hade alltid haft hembränning på programmet, även under förbudslagstiden, fastän myndigheterna kom ned ukasen: ”Vi förbjuder ölandet på ölandet och spillandet på lillandet”. Visserligen var det många nybörjare som till en början missförstod det här med hembränning och brände ner sina hem till grunden. Därför var man småningom tvungen att grunda Nagu FBK.
Smuggling förekom också under ovannämnda tid, men då gälldedet mera exotiska drycker. Ett Åbobesök kunde beröra något tillstånd för något eller annars stämplade handlingar. Postgången på 1600- 1800-talet var ju obefintlig och postiljonerna hade ett riskfyllt värv i synnerhet vintertid med snöstormar och tjocka. Det var halt på sjön då. Det slintades och slipprades och postiljonen satte då och då en rova och föll på sin post. Under denna årstid då isarna iblnad var svaga, lönade det sig inte att ta häst. Hästen gickofta ner sig med man och allt.
Prosten Mjödh bjöd på förfriskningar. Vasa? Har jag sagt det förut? Då var det där jag hörde det.
Tidningar förekom inte så folk visste just ingenting omvärlden utanför Nagu. Man upptog dock en blygsam segeltrafik, närmast med sverige, dit man exporterade fisk och jordbruksprodukter. Jordbruket hade alltså fått vind i seglen. Boskapen frodades och kossorna mjölkade allt mer Agri-cola som mjölken hette förr. Skogen växte och där förekom även ädla träslag som ek och hassel. I hasselsnåren trivdes nötboskapen. De mest kända ekarna i våra dagar finns i Finby.
Naguborna började idka handel, t.o.m. små fabriker uppstod en fajansfabrik i Käldinge, strax intill en fabrik för kritpipor – sk. Fabrikspipor – där alla köpte på krita, så det gick snabbt åt pipan. Sen fanns det tegelbruk lite här och där och mejerier. Sågar – av vilka många ännu idag finns kvar, som t.ex. Mattnäs såg, Ernholms såg och Nordmans såg i Prostvik. Den känner ni inte till, men den finns. Man färdas från Prostvik färjfäste 2kilometer längs skärgårdsvägen och sen 600 m till vänster längs en smalare väg. Där hänger sågen på nordmans lidervägg v.s.b.
Vikom såg, som nu är nedlagd, hette vi kom vi såg vi segrade.
Mjölkhanteringen före separatorernas intåg var besvärlig. Gräddenskulle avskiljas för hand. Den förste separatorägaren i socknen satte upp en skylt: Kom till oss med mjölken, vi separerar. Och byskvallret tog fart. Aha,de skall skiljas. Tilläggas kan att Nagu under seglationen exporterade smör till utlandet i liten skala. Kommunikationerna till omvärlden förbättrades främst under detta sekel. Telefonen kom och man kunde höra varandra åtminstonemellan de största öarna och Åbo. Jag minns hur man stod och vevade sig blå föratt få tag på centralfröken för samtalskoppling men tanten var vanligtvis hemma på matrast. Och när hon äntligen fick båda abbonnenterna ihopkopplade satt hon envist kvar och lyssnade på samtalet för att kunna skvallra om allt som sades med sina väninnor. Det var inga avlyssningsskyddade GSM eller NMT då inte.
Snart inleddes ångbåtstrafik till Åbo. Ångfartygs AB SödraNagu hade två ångbåtar S/S Sandels och S/S Östern. Om Sandels kan jag inte säga någonting annat än att båten var oerhört rank. Jag gjorde ett försök att äntra den i Aura å men dålade den sig på sida över kajkanten och jag ombads omedelbart gå iland. Med värme och nostalgi tänker jag däremot på Östern. Vilka dofter som slog emot ennär man steg ombord. Ånga, Ångbåtspannbiffar och ångbåtspannkaka – från kossorna på akterdäck. Efter en lukullisk måltid äntrade man kommandobryggan som till sista kvadratcentimetern var fylld av stamresenärer, så rorsman Lindholm hade andnöd där han stod klistrad runt rodret. Bredvid stod befälhavaren, den gamle hedersknyffeln Nyström med sin raggiga terrier och orerade. När man sedan efter en njutbar färd var framme, var det alltid fest på alla bryggorna och alla myggorna var med. Mottagningskommitéerna hurrade och dansade och sjöng: ”Den glider in, den glider in” och ombord stod Nyström och terriern i varsitt fönster och gläfste åt trosskalle så han höll på att slå knut på sig själv. Och Östern bara bölade och gled. Nyström körde enligt principen: Tut sa båten och så for bryggan. I synnerhet vid kyrkbacken var det svårt att få stopp på fartyget för vanligtvis fanns bromsen på den mottagande bryggan och inte på kommandobryggan.
Det var inte bara myggorna utan också bromsarna som var med. S/S Östern slutade sina dagar som M/S d.v.s. den fick en dieselmotor inmonterad som förde ett sjuhelsikes oväsen och vibrerade så samtliga som steg ilandtroddes vara stendöva – då fick man vråla GODDAG och VÄLKOMMEN – och hade fått stora skälvan. Det skakades hand med släktingar och vänner i minst 15 minuter förrän krampen släppte. Östern hade med sig varor till de fåtaliga butiker som fanns, t.ex. på 50-t Saarinens i Simonby. Andelshandeln, som senare nedkom medbutiks båt. Lindbäcks Kiosk och ett litet kyffe i Vecklax som sålde ungefär metkrokar och tuggtobak.
Och så Moritz Erikssons Eftr. Enligt rykten var Moritz själveftr. i rätt nedstigande led till kung Eriksson som i tiden var omgiven av så mycket dålig ärtsoppa att han dog. Vad vet man!? Sortimentet av stadsvaror vardet lite si och så med. Men så kom FIX mellan Nagu och Pargas och skärgårdsvägens bussar. Eldsjälen torde ha varit Harry Ölander som koordinerade trafiken och även körde själv. Då fanns redan en landsväg i smalaste laget både till lill-mälö och på lill- och stor-Nagu. Under min studietid sjöng jag i BD och deltog i en del sångarresor till utlandet med sagda Harry vid ratten. På en av dessa hör jag honom konstatera: ”Det här är min sista långresa, sen lägger jag av med körandet och börjar bygga lite roddbåtar”. Det byggandet resulterade i ”Naboat”, en av nagubygdens genom tiderna största industri med Flipperi- och Rederiverksamhet. Tack vare busstrafiken får nu Naguborna sina tidningar på utgivningsdagen närapå till de mest avlägsna krokarna. En tidning som noggrant bevakar allt som händer är ÅU, även om elaka tungor brukar dra till med: ÅU ser och hör hälften. Helt fel visavi Nagu. Och vill man ha vidare vyer finns det juTV i de flesta hem med Bosnien och Tjetjenien på alla kanaler. Snabba meddelanden kan skickas per fax, alltså från Fix till Fax.
Än bör nämnas att det företag som förekom på 50-talet, nämligen Nagubagarn vars äppelbakelser var världsberömda bland fasta boare och sommargäster. Han hette Törnblom och var en stadig mustaschprydd herre från Lovisa. Han hade en brännvinsbas som var så djup att man fruktade att den ibland skulle ta en annan väg ut. Vilken baktanke om bagarn!
Snart började ett moderns samhälle ta form. 2 postkontor fanns. Det ena i Käldinge, det andra på Kyrkbacken. Ganska länge har det funnits apotek och bibliotek. Bibban hade i början egentligen bara två slag av böcker till utlåning; Biblar och Katekeser. Nu är biblioteket av modernaste slag. Sjukvården fungerar bra så även åldringsvården. Nagu har som övriga kommuncentra ett modernt åldringshem. Otto, en god vän till mig från Vinappa, kallad Vinappotto trivdes på Kyrkbackens hem i många år. Han lyckades smuggla in fruntimmer på sitt rum men sen gick det alltid galet: Han kom inte ihåg vad man skulle göra med dem. Det gick vilt till på hemmen. Jag minns en tidningsrubrik från 50-talet. ”Rackarliv på åldringshem. Åldringar stör motorcykelåkande ungdom med psalmboksprassel.”
Apoteket var mycket populärt. Där fixade apotekarn 96 procentigt som utvärtes för husdjur. Men det blev Nagu snaps  istället. Hälften sprit och hälften havsvatten. Fy för den lede. Forna tiders Forna tiders penningmånglande har ersatts av modern sparbank med nyaste Automatik. Denne bank står på en betydligt starkare grund än storbankerna som går omkull den ena efter den andra. Hungriga turister som färdas längs skärgårdsvägen kan äta snabbmat i kiosken vid Pärnäs, köpa ingredienser i den välförsedda marketen Blömans, äta på busstationen eller smörja kråset på luxuösa Lèscale som även kunde heta Lotteriet efter ena delägaren Lotte. Hade hon hetat Lotta hade det varit en Lottarörelse.
Restaurangens specialitet är fisk. Under de årliga laxfestivalerna serveras all slags lax som hangslax, samslax, kvivlax och vecklax. Folk äter slut på allt som finns i huset. Till sist finns bara scalekvar. Barnen får köra i sig glass. Alla får frossa. Utanför i Blömans flada uppkallad efter mångsysslaren Petter Blöman ligger lyxbåtar för ankar. Denna gästhamn är någonting att vara stolt över med all tänkbar service på ett stenkasts avstånd. Då gästhamnen inte ännu fanns användes viken under ofärdsår som ankringsplats av ryssen på kryssen. Även krampsundet dög.
Ryssarna gjorde för övrigt biff a la stroganoff av varandra i de ryssugnar som har hittats lite varstans. Också fynd av en och annan dansk skalle på den sägenomspunna ön Bornholm tyder på att Danskarna har varit på krigsstigen.
En annan intressant företeelse är drottningstupet på utterholm där man straffade bovar genom att slänga ner dem.
De turister som vill ha med sig souvernirer kan inköpa dessa i små privata hemslöjdsbodar runt om i Nagu. Övernattningsmöjligheter har de också på det traditionella Martha-Hemmet. En slogan för hemmet kunde lyda såhär:
Om i Natten den svartaDu hemåt vill startaOch ej har en kartaGör som de smartaKvarta hos Martha
Och nu till kulturen och nöjeslivet. Före tillkomsten av Framnäs år 1910, som bygdes i talkoanda och med insamlade medel –byggkostnaderna var lika stora som för ett utedass i våra dagar – hade det inte funnist någon egentlig samlingsplats för speciellt ungdomarna. Ville man ut och röra på sig sökte man upp en labyrint av stenar – en s.k. jungfrudans – där man lubba runt den som laboranten i labyrinten så stenarna sprätte. Sen tillbaka ini stugan och fortsätta kärna smör och salta strömming o.d.
Under mörkaste årstiden lekte man sällskapslekar som ”Tittagammal hund i sitsen, prat i spel och prutt i dansen och två går ut och resten får tänka vad de vill”. När Framnäs och Nagu IF kom till blev verksamheten livligare och mera organiserad. Hör ordandes danser, teater- och filmföreställningar och olika framträdanden. Egna revyer skrevs ofta av Edde, som dock nu dragit sig tillbaka att baka. Landsteatern med motorbåt gjorde täta besök på framnäs och sedmera ÅST och skärgårdsteatern då och då. Ett omtyckt besök var de felande paret från grannkommunen: Fru Granvik eller brunstjärts-maja och kommunalmannen och fiskaren Danielsson –Kastspö-Erik. De felade i många år. Turnéerna kallades för den felande länken. Till Framnäs kom även med lustångare lutsångare. Filmer som visades var thrillers, kärleksfilmeroch farser med bl.a. Bröderna Marx. Filmer med kärlekspar som Cary Granth och Minna Canth, Edvin och Shirley mac Laine var omtyckta. Liksom skräckfilmer med Greve Krapula. Verkligt populära var lustigkurrarna Bob Hope och Bing Crosby.Hope kallade sin vän Crosse, Crosse Bing, inte att förväxla med Chrisse Bång, som är mera bångstyrig. Hennes man som f.ö. är lång som en stång är pensioneraddirektör från BB för BB: Bångs Byrå för Behövade Brottslingar.
Andra aktiviteter för Nagu ungdomar är Nagu IF. Den Planeraren löptävling mellan A) Andtböle och V) Vikom, det sk Avloppet. Ungdomen i byn Galls tänker grunda en mopedklubb som skall heta ”Galls Angels”. De får bränsle till sin båge från Båge.
Nagu är som synes en aktiv och framåtsträvande kommun på många sätt. Den värnar om sina skönhetsvärden. Bl.a. floran och faunan. På många håll har det uppstått mönsterträdgårdar, mycket tack vare trädgårdsradion med red. Något Ung och trädgårdsmästare Udo Drude som egentligen skulle ha hetat Uno. Men prästen var förkyld på dopdagen så det blev Udo i stället. Vad han vet om blomsterängar! En riktig sängvetare. Vad faunan beträffar är Nagu ett Eldorado för fågelskådare med sina sällsynta fågelarter som Andtruten, sitt-och kaffegöken, ek- och abborren, hugsvalan, sädeskvättan, snorkråkan, sängknarren o.s.v.
Inget under att folk trivs här. En kollega vid TY, Prof.Airas har bott nästan 50 somrar i Mielis. Han kallas MielisAiras.
Nagu har under århundradens lopp genomlidit krig, fattigdom och farsoter, men har alltid klarat kriserna och är idag en Pärla vid skärgårdshavet. Kommunens styrande kan blott gratuleras till att de får lotsa detta smycke mot framtiden. Därför vill jag för egen del med fosterländsk stolthet och svajande blå-vitt hjärta önska er lycka och välgång på färden och utbringa mitt enfaldiga leve för Nagu.
HURRA!

0 Comments

Leave A Reply