Välkommen till Bertel Nagubos vididulloga värld!

Bertels torsdagskonsert

8.7.2010 på Furuvik

Torsdagen den 8.7.2010 var några av Bertels närmaste vänner bjudna på konsert till Furuvik, där Bertels ackuschörska Kaj Arnö huserar då han är i Nagu.

Bertel tackar
  • Eija Lamsijärvi för trakteringen (inklusive Börjes fisk)
  • Anna Wahlsten för fotografierna under konserten (se till höger)
  • Stråkkvartetten Uni för Puccini och Kejsarhymnen av Händel
  • Ole Svahnström för framförandet av Undi kockoträ 
  • Bo Lindholm för talet till Bertel och fototävlingsvinnaren Anna Wahlsten
  • Alla deltagarna för angenäm samvaro
Kaj inledde med detta festtal till publiken

Mina damer och herrar. Bästa vänner av Bertel! Det är en stor glädje och en heder för mig att få hälsa er välkomna här på Furuvik. När jag kollade upp här igår kväll hade Bertel 401 vänner. Det här är ganska mycket, med tanke på att de allra flesta inte riktigt vet vem han är. Jag har inför idag blivit uppmanad att litet reda ut begreppen kring både Bertel och Furuvik och de tankar som har lett till att vi är här idag. Sedan blir det litet så kallad öppen övning av en stråkkvartett som huserar här inom ramen för Nagu kammarmusikdagar, och så blir det husesyn, och sedan får vi lunch och förhoppningsvis litet mer program, och så avrundar vi med glass och jordgubbar.Men nu till dagens huvudperson, Bertel. Vem är han, var är han, och kanske framför allt, varför är han? Vitsen med Bertel är å ena sidan att vi alla här ska ha roligt, å andra sidan att befrämja turismen till socknen och till hela staden. I mars blev jag kontaktad via en kedja av bestående av Åsa, Nicke, Bosse och Aaro att hjälpa till med sociala medier för turismenheten. Eftersom jag i yrket har hållit på med Facebook och Twitter och YouTube och alltvadeheter, tackade jag ja. Min huvudtanke var att man inte skakar fram turister genom att prångla ut broschyrer till vilt främmande människor, utan i stället bygga vidare på de nät som redan finns. Å tå meinar jag inga abbornäte, skulle Bertel säga. Det jag tänker på är dels just Facebook, Twitter och YouTube i motsats till att någon i onödan börjar knåpa ihop egna websidor, men dels, och kanske ännu viktigare, på nätverket av riktiga Nagubor och tidvisa Nagubor, sånadäna som Ralf och jag med familjer. Vi känner för Nagu. Vi har starka band till Nagu, och tjocka rötter. Samtidigt har vi andra band till en vardag utanför Nagu, och släpar utbölingar av diverse sort till det vi själva upplever som den vackraste orten i Finland. Vem kan bättre göra reklam för Nagu, än någon man känner och någon som talar varmt för Nagu? Trovärdigheten bara ökar om man gör det aus Liebe zur Kunst, alltså utan direkt egen vinning. Och det gör vi själva, och många av de gäster som besökt oss.

När jag en gång har börjat, läser jag vidare i min egen bloggtext, där jag har beskrivit huvudtankarna — hur turismenheten lurar oss att frivilligt och gratis göra reklam för Nagu, utan att vi ens känner oss lurade.

Är Väståbolands turismenhet smart, och vad jag utgående från två-tre träffar kan se är så fallet, börjar de “smöra” med oss och låter oss göra grovjobbet genom att bearbeta våra icke-Nagu-baserade nätverk. Turismenheten visar oss uppmärksamhet och ger oss de verktyg vi behöver för att sprida det glada budskapet.

Men det vi vill ha betalt i är inte bara badbollar, T-skjortor och uppmuntrande kommentarer av typ “oj vad du är duktig”. Visst behövs de också. Den värdefullaste valutan vi kan få betalt i är ett utökat nätverk i Nagu. Att vi känner fler ortsbor. Att vi kan börja hälsa på fler bekanta nunor på Sale. Att Börje (han med fisken) börjar känna igen oss, både i hamnen och på sin FB-fansida. Att någon bland våra sommarstugegrannar känner oss så bra, att de rekommenderar oss att ringa Bisa-Pekka när något skall grävas, eller Bobi Saarinen när vi skall fylla tomten med mer sand. Att vi känner fler deltagare på Möviken runt och på Nagu Kammarmusikdagar än i fjol somras. Att vi får höra om inbrottet i bussen utanför Gästgiveri Martha i slutet av maj. Att någon berättar om Eija Lamsijärvi (som jag har hört kan hjälpa med catering för fester), om vem som kan hjälpa med bygget, om vem som kan se efter stugan eller villan då vi själva är långt borta. Att våra barn får jämnåriga kompisar bland ortsborna. Att barnen inte längre har stint ti fata Nagudialekt.

När man ser på det hela på det viset, handlar det ju egentligen om egoistiskt egenintresse. Och min egen lön har härmed blivit given. Ni är här och jag får träffa er. Just ni är här, och inte hela byn, för ni har på olika sätt hjälpt Bertel. Åsa Rosenberg har orkat höra på mitt föredrag om sociala medier i Tammerfors i mars, och fört mig samman med turismenheten. Uma Söderlund har stickat stråmpår till Bertel då han frös. Mona Hemmer har bjudit Bertel på lyckad potatisfetival och sedan citerat Bertel i Nagubladet. Anna Wahlsten har ivrigt och kunnigt understött Nagu-fotografitävlingen. Ole Svahnström har inspirerat till Bertels försök att använda Nagudialekt. Och det har också Chrisse Bång gjort, och inte nog med det, hon har bott här i Furuvik före mina föräldrar i tiden köpte det.

Så kanske då några ord om Furuvik. Huset byggdes 1901-03 av målarmästare Toivonen, och har haft en bunt med ägare sedan dess. ”Ingmans” lär huset ska ha kallats under någon tidsperiod, och mina föräldrar köpte huset 1983 av Bångens. Min mor bodde här tills hon flyttade till Lovisa 2004, då jag började renovera huset i maklig takt. Och sista byggnadsgranskningen är fortsättningsvis inte gjord. Huset är byggt i jugendstil och min strävan har varit att inte våldföra mig under renoveringen. Aaro Söderlund, som har varit arkitekt under renoveringen, ville gärna återskapa tornet som stod här ovanför balkongen tills 1966. Jag tyckte det såg ut som en häxhatt och ville ha något funktionellare. Men Aaro tog sedermera ut sin hämnd när han ritade torn på alla utebyggnaderna, Arkivet, Gästhuset och Bilkapellet.

Min far som dog 2001 blev lyckligen besparad från att se hur huset ser ut idag. Samma lycka vederfors inte min mor, som brukade komma och titta på huset två gånger om året. Jag är dock mycket glad att hon gav sitt godkännande för under ett år sedan, i augusti ifjol i Sigurdskällaren, jordkällaren som fått sitt namn efter hennes far. Ni får komma med ert eget omdöme senare när vi har rundvandring.

Men egenteligen är vi ju inte här för Furuviks skull, utan för Bertels. Så vem håkon är då Bertel? Jo-nej, det är inte så lätt att säga. Jag är bara Bertels ackuschörska. Bertels porträtt är av min farfars far August Reinhold Karlsson, född den 11.8.1865 och död vadenu 1941. Han tillbringade största delen av sitt liv på Kulasperä på Högsar och senare på Träskdal i Hangslax. Hans fru, Emma Sofia född Rosenberg levde ända till slutet av 50-talet. De två, liksom min farmorsfar och farmorsmor från Kamskal på Högsar, är liksom mina föräldrar begravna här i Nagu. Mina mest praktiska rötter här i Nagu utgörs av somrarna sedan 1970, då vi började vara på Björkkulla på Ernholm, mittemot ångbåtsbryggan tvärsöver Blömans fladan.

Det är också då min kontakt med Nagumålet började. Jag var mycket stolt när jag kom hem och i rätt sammanhang frågade om min mor hade stint ti fata. Det hade hon inte vanligen, men just då nog. Hon påtalade också att mitt tonfall blev Naguskt av sig självt; lyckan hos en pajazzospelare på baren beskrev jag med ”han slo bort dom han”. Nå, nu är det här ju inte mycket att skryta med, och för att ni inte skall behöva sitta här hela förmiddan så vill jag gå pang på rödbetan, nämligen dialekten. Jag tror inte alls att man måste vara felfri för att ha glädje av Nagumålet. Friskt vågat är hälften vunnet. När jag ha reki omkring i världen har jag hållit föredrag på misshandlad mandarin, torftig turkiska, jobbig japanska, skrangloger spanska och rutin ryska. Redan försöket räknas, och förstår folk ännu vad man säger är det desto bättre. När jag har vågat ge mig ut på hal is har jag ibland gjort bort mig, men vanligen bemötts av idel glada miner. [talaren försöker imitera åländska] Som Ralf här kan betyga har jag rentav försöki mig på åländska i Mariehamn, och endel placerade mig lika tvärsäkert i Saltvik som andra tyckte jag var kökarbo.

Men så långt som att hålla det här talet eller en en del av det på Nagumål vågar jag inte gå. Och det skäms jag för. Kanske jag vågar mig på ett försök med Bertels snapsvisa till lunchen. Min förhoppning är att Bertel skall hjälpa också oss tidvis Nagubor på traven med Nagumålet. Hur svär man? Hur uttrycker man glädje? Visst är det bra att lära sig om ikurn och skjorun, men vi kan lära oss så mycket mer. Fast min mor inte talade östnyländska hade hon en stor uppsättning stående uttryck och talesätt från Strömfors, och såna skulle Bertel behöva hjälp att samla. Levnadsvisdomar låter så mycket trovärdigare och värdefullare på Nagumål. Jag bor i München, och där är man väldigt självsäker på sin bayerska dialekt. Man utgår ifrån att om det finns någon stackare som inte ännu kan dialekten, så är det hög tid att lära sig. Det fick Ralf Wahlsten här lära sig, när vi klättrade i alperna för någon sommar sedan. Och kan de i Bayern, så varför skulle vi inte kunna i Nagu. Dessutom finns det rent innehållsmässiga likheter i språken. I Bayern talar de om Semmeln för semlor, och i hela Tyskland säger de ”gekauft” när de menar ”köfft”. De säger också ”wiedererkannt” när de menar ”kändist vider”.

Nåja. Detta om detta. Innan det blir stråkkvartett med Haydn och Puccini vill jag ännu kort säga några ord om vad som skall hända i framtiden här på Furuvik. Två av mina favoritsysselsättningar är löpning och fotografering. Jag har sprungit maraton för Nagu IF, bästa tiden 3:43:42 men det viktiga är att ha roligt när man springer, och kring det håller jag på att grunda en religion, som jag kallar för runnismen. Kring fotografering startar jag ingen religion, men i stället har Bertel fixat en fototävling och så skall jag hålla på med porträttfotografering här på Furuvik. Om allt går väl får jag fyra estniska fotomodeller hit i augusti och vi skall ta bilder som försätter oss tillbaka till 1910- och 1920-talet. En variant av Bertel kanske är med på ett hörn.

Jag önskar er en gång till välkomna. Nu blir det Joseph Haydns kejsarhymn “Gott erhalte Franz, den Kaiser!”, som tröstepris för laget som förlorade i fotboll igår, och sedan Giacomo Puccinis Krysantemer och tre menuetter för stråkkvartett. Första fiol spelas av Oskari Eirola, andra av Pauliina Rahiala, bratschist Kristina Grönqvist, cello Martta Valkeus. Kan ni ta era bänkar med och flytta ner till estraden. Efter musiken blir det husesyn och sedan lunch, och då hoppas jag att vi får höra många historier av er!